It's a complex world: maj 2009

I den kulturpolitiska debatten verkar det som om kultur existerar i ett slags eget universum, bortom det vardagliga livet. Men är det inte så att kultur uppstår just i vardagen? I slutet på 1800-talet var politik och kultur sammanflätade i varandra för att stimulera ett demokratiskt nationsbygge som skulle framkalla ett dygdigt folk som integrerades i samhället. Då hade de kulturella och politiska sfärerna ännu inte skilts åt. I de nationella kulturpolitiska mål som antogs av riksdagen 1996 så står det bl.a. att man ska: ”Ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”. Varför ska kultur vara en obunden kraft? Och ska biblioteken bli en del av denna obundna kraft och helt underordnas kulturpolitiska mål, som en maktlös avpolitiserad serviceinstitution?

Jag skulle vilja kalla situationen som nutidsmänniskan lever i, för den paradoxala tillvaron. Parbegreppen natur och kultur bildar ett gap som har kommit att känneteckna vår samtid, och som utmärks av konflikt snarare än av konsensus. Parallellt med att människan allt mer skapar distans till sin biologiska natur, så sker också en ökad individualisering och fragmentisering av samhället, samt en överdriven tro på att tekniken ska lösa dessa problem. Naturvetenskaplig och teknisk forskning anses höra framtiden till och får ofta miljardanslag för att skapa ökad tillväxt och välfärd. Detta är en global process som verkar vara oundviklig. Det blir svårare att hålla ihop ”trådarna” och ”omvärldsanalyserna” blir allt mer komplexa. Att kunna värdera informationens nytta och samtidigt kunna manövrera sig i begreppsvärlden är en grundkompetens. Fast till syvende och sist är det för att kunna hantera min socioekonomiska situation.

Det finns ett ointresse för andra människors livssituation. Biskop Dom Helder Camara har sagt: "När jag ger de fattiga mat kallas jag för helgon. När jag frågar varför de fattiga inte har någon mat kallas jag för kommunist". Människans natur och människovärde hänger samman och därför kan en demokratisk värdegrund inte enbart utgå ifrån humanistiska ideal. Även om forskningen är långt kommen inom det evolutionspsykologiska området, så är världen inte tillräckligt avmystifierad för att människan ska sluta upp med sitt sökande efter andligt kulturella och moraliska värden. Fast det är klart, alla vänder sig inte till en expert för att få råd, eftersom vetenskapen har ett språk som är svårgenomträngligt för de flesta utanför respektive vetenskapsdisciplin. Det finns ett behov av en vardaglig självförståelse som inte är av direkt akademisk art, utan som bara handlar om att förstå sig på mellanmänskliga relationer.

Med det ovan i bakhuvudet måste vi slå hål på kunskapssociologins socialkonstruktivistiska myt, eftersom den förlamar varje försök till att göra något produktivt och socialt engagerande i samhället, t.ex. för de som t.o.m. står utanför socialgrupp III. Övertron på socialkonstruktivismen har satt inte minst socialarbetarna i en rävsax. Varje nytt försök till kunskapssociologisk beskrivning, urholkar substansen i människans natur och inget tycks längre vara andligt eller ens biologiskt givet. Det socialaktivistiska perspektivet kan inte hämta näring från den teorin. Även den fenomenologiska forskningen kritiserar kunskapssociologins verklighetstolking. Berger och Luckmans huvudtes är ju att vi konstruerar”verkligheten” socialt. Men jag kan bara konstruera en förståelse för verkligheten. Den som blir känd för mig. Bristerna syns i teorins användbarhet för att beskriva motiven bakom kapitalistiska ideal.

När marknadspsykologer tar fasta på religiösa riters uppbyggnad och manipulerar människors själsliv med löften om individuell frihet genom materiell status, så passar det bra in i det postmoderna, nihilistiska tankesättet. Samtidigt får ingen hävda att han eller hon sitter inne med sanningen, bara med sin sanning. Ser man det på det sättet så ska ett bibliotek absolut drivas med det populistiska initiativet för ögonen. Allt är lika nyttigt och den som värderar fördömer. Men om bibliotekets uppgift är att tillgodose civilsamhället med kvalitet, allsidighet och aktualitet, så blir det svårare att veta vem biblioteket är till för och varför.

Det är en ganska naiv utopi att tro att biblioteket kan vara en värdeneutral mötesplats. Det skulle innebära att antingen värdeneutralisera personalen eller att helt datorisera biblioteket. Men inget av det skulle skapa utrymme för debattforum. Virtuella rum på internet har tagit över den rollen. En sak som skulle kunna bidra till en naturlig fortsättning på ett livslångt lärande är att skapa en intimare relation mellan skola och bibliotek. Detta skulle ske genom ökad ICT-användning. Men det är nog inte tillgången till teknologi eller litteratur som kommer att stimulera till kunskapsinhämtning.

Den årliga bokfloden invaderar våra medvetanden i köpcentra och in i hemmen genom bokklubbserbjudanden. Dessutom har den sänkta bokmomsen bidragit till att försäljningen av ”billig” skönlitteratur ökat. De stora förlagsaktörena bestämmer till stor del hur det litterära samhället ska se ut och "det populära kretsloppet" letar sig också in i bibliotekshyllorna. Då kan man fråga sig huruvida man ska låta bibliotekens bokbestånd till mesta del utgöras av bestsellers och DVD-filmer när till och med förlagens egna kvalitativa backlist reas ut i februari, som om det vore billig antikvariatlitteratur. Knappast någon kan undgå att möta den kommersiella strömmen av förlagskonglomeratens nyheter.

Att komma till biblioteket för att få möjlighet att läsa den senaste bestsellern ska vägas mot folkbibliotekets önskan av en god tillgång till referenslitteratur. Även om hybrid-biblioteket är framtidens modell, så kommer biblioteket ändå att få betala för att införskaffa encyclopedier och e-böcker via internet. Kanske blir det ”kunden” som i slutändan får betala och då ligger vägen öppen för en privatisering och biblioteken kan läggas ut på entreprenad. Men ”kunskapskonsumenten” kan bli stressad av att hela tiden lära sig för att det är nyttigt och användbart. Den personliga utvecklingen riskerar att stagnera av tvånget att vara ”påläst”. Fast när vi säger att informationsmassan ständigt ökar, så är det egentligen en chimär. Det är bara tillgängligheten som ökar, men för många blir det en stor stressfaktor. Suget efter kunskap mattas då av genom den informationsexplosion som media och framför allt internet bidragit till.

Biblioteken skulle kunna uppmuntra besökare att bara strosa runt och ta tid för att låta lusten komma till att lära sig något nytt och då är nöjesläsningen ej att förakta. Vem vet, kanske kan läsningen av skönlitteratur väcka ett intresse för tvärvetenskap och därmed en ökad förståelse för att gapet mellan natur och kultur måste minska för att vi inte ska fortsätta leva i en skendemokrati. Biblioteken måste alltså utrustas för att stå emot, inte bara konjunktursvängningar och skiftande politiska maktstrukturer, utan också göra allt för att förhindra att gapet mellan naturvetenskap och humaniora växer. Där ligger bibliotekens verkliga utmaning och lösningen ligger inte i föreningen av information/teknologi och därigenom tro att man på ett tvärvetenskapligt sätt arbetar för ett civilsamhälle med demokratisk värdegrund.

Det tycks i alla fall finnas en politisk agenda för att ett kulturintresse ska öka. Varje vardag efter sena Rapport så visas kulturnyheterna på TV. Med en ökad tillgång till en informationskultur så hoppas jag att det inte blir en etisk-estetisk krasch. Men jag är rädd för att det kan bli så. Samhället blir mer och mer individbaserat och biblioteken förväntas se användaren som en kund, som dessutom förväntas vara en kunskapsproducent med god informationskompetens. Men är det för att man ska kunna orientera sig bland ideologier och värderingar, eller för att lättare kunna reda sig som konsument i marknads-djungeln?

När ansvaret att själv formulera en värdegrund läggs på den enskilda individen, så ger det fritt spelrum för tunga aktörer med stort kapital som är de som syns mest i media-klimatet. De påverkar direkt mitt val av livsstil och ideologi. Antingen för att jag medvetet eller omedvetet måste inta en position och på något sätt relatera till marknaden - för eller emot. Ponera att du hamnar i en djup livskris och ditt intellekt har blivit svagare. Du vänder dig till biblioteket för att söka efter litteratur som kan ge vägledning. På biblioteket frågar de dig vad du är ute efter, men du vet inte för du har tappat fotfästet. Då blir du erbjuden en bok som heter: ”Så skrattar den postmoderna människan åt sitt intellekt”. Och då kvarstår endast ett nöjesperspektiv. Bröd och skådespel åt folket, idag liksom för 2000 år sen.